Vi klarade det...

Och med det menar jag att jag klarade av resan hit. Blev dålig under torsdagen i vinterkräksjukan och det är inget skoj att ha på en lång flygtur inte. Bestämde mig först på vägen till Arlanda att jag skulle åka med, vilket var tur då det gick över förväntan. Tack vare febern så gick resan faktiskt relativt fort, sov igenom nästan hela. Och jag som inte brukar sova på flyg - tack febern!

Men nu till det viktiga... Peter kom i mål på maran idag!!!
Jag är grymt imponerad då han inte har haft bästa förutsättningar om man säger så (jet-lag, stressig vecka bakom sig, sjuk och ynklig flickvän...), men han själv tycker inte att klara maran är någon grej. Suck!

(nu Peter) Första maran ja, vi skall inte överdriva de dåliga förutsättningarna. Faktum är att loppet gick 8 am så lite jetlag gjorde det ju lättare att gå upp på morgonen. Här kommer en resume:

Mil 1: knappt 44
Mil2: drygt 44 (tot 1.28)
Mil3: ca 46 (tot 2.14)
30 - 42 km: Ett långt jävla mörker fram till målgång 3.23 (notera temposänkingen)

Gick från kilometertid 4.30 till 6 minuter efter 30 km. Därefter ömsom stapplande löpning, några gångsteg, liniment- och kylspraybehandling.  Dessutom noterade jag att det som gjorde att man kunde fortsätta var att få i sig energi, förutom vatten; sportdryck, banan, kakor, kolhydratgel, coca-cola och en märklig kaffeliknande drink som jag fick av en helt random person...men man brydde sig inte just då.

Allt som allt, närmare drömgränsen än skamgränsen så jag är rätt nöjd, men vet inte om det är värt att göra igen. Sista milen var helt enkelt fruktansvärd, till råga på allt omsprungen av alla som jag först hade tagit mig förbi... Emma gjorde ett storartat jobb som hejare och stod både vid 30 km och strax före mål, tyvärr fick hon aldrig se mig pigg...